Snö : en historia av Sverker Sörlin

Snö : en historia (2024) av Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria.
En berättelse om snön inom oss, men också om snön som skyddar världen. Den handlar om diamanter och fågelvingar, vad snön en gång var. Den handlar om att bli bländad när allt är tyst, och att inte se eller höra någonting när det stormar. Det är en bok om urfolksjägare och vinterkrigare, om snön vi leker i och snön som är på blodigt allvar om alpina pister, Vasaloppsspår och världens äldsta skida, funnen i Västerbotten.

Via Elsa Beskows sagor, lilla istidens renässansmålare och japanska fysiker är det en berättelse om snön som bundsförvant och motståndare, lika mycket poetisk idéhistoria som personlig essä. Snö är Sverker Sörlins återkomst till det breda populärvetenskapliga berättandet i en tid när världen smälter.

Amor nivis
April i Rondane. Tidig värme har smält bort snön på fjällplatån. Intill vår tältplats ligger smältvattnet i svarta pölar mellan tuvorna. Vi är tre unga människor som ska åka skidor genom det norska massivet. Det är en bit in på 1980-talet.
     Solen försvinner bakom en rullstensås. Snart stramar kylan i kinderna. Pölarna omkring oss börjar frysa till. De minsta först. En liten iskant vid ett löv, en kristallisationspunkt. Från denna punkt, på ett ögonblick, en skjutande våg av kristall som med en liten smäll täcker in nästan hela pölen. (sid 41) Flera smakbitar: HÄR.

hemma hos Monet #58

Monet's Garden in Giverny.

Litet bokskåp och japanska tavlor.

Gula matsalen.

Monets sovrum, fin utsikt över trädgården

Kökets koppar och fina kakel.

Liten paus i värmen utanför Monets hus. Första gången jag hälsade på Monet hade jag med mig min rosa handväska, vakten trodde det var en riktig vattenkanna, och jag fick en rejäl utskällning, på franska. Men när han upptäckte att det var en handväska så kom alla vakterna och skrattade.

Den blå timmen är Paula Hawkins

Den blå timmen (The Blue Hour 2025) av Paula Hawkins Modernista.
Vanessa Chapman är en numera avliden men mycket känd konstnär vars verk ställs ut på Tate Modern i London. När en forensisk antropolog kontaktar museet och säger att en av skulpturerna innehåller ett människoben, påbörjas en utredning.
    James Becker jobbar för stiftelsen Fairburn Foundation som lånat ut Chapmans verk till Tate Modern, och han får i uppdrag att resa till konstnärens hem på en ö utanför den skotska kusten. Den vindpinade ön Eris nås bara tolv timmar om dygnet när tidvattnet är lågt. Det är en karg och mytomspunnen plats, känd för sitt magiska ljus. Men det är också en farlig plats. Människor som bott här har försvunnit spårlöst, däribland Vanessas make Julian.
    Vanessas vän Grace bor kvar på ön, men känner sig bara trygg nog att sova när den är avskuren från omvärlden. Efter ett visst motstånd går hon med på att ta emot Becker. Tillsammans påbörjar de det omfattande arbetet med att gå igenom Vanessa Chapmans kvarlåtenskap – och kommer snart farligt nära öns mörka hemligheter.

"Den får blodet att svalla, tidvattnets dragningskraft, väcker henne mitt i svarta natten. Alla år på Eris Island – fler än tjugo vid det här laget – har gjort Grace tidvattenstyrd. Besatt, en sann mångalning! Styrd av månen. Hon sover inte längre när det är lågvatten, kan bara vila när havet skiljer henne från land.
    När hon vet att ingen kan smyga sig på.
    Eris är egentligen inte någon ö. Precis som Grace formas den av tidvattnet. En nästan-ö, förenad med fastlandet genom en smal landtunga, dryga kilometern lång. Under tolv av dygnets timmar, i två sextimmarsperioder, är den där landremsan framkomlig till fots eller med fordon. Vid högvatten är ön Eris onåbar. Om det, som i dag, är ebb halv sju på morgonen, kan man tryggt ta sig över vägbanken mellan omkring halv fyra och halv tio.
     Så mitt i svarta natten vaknar Grace. Hon tänder i braskaminen i köket och lagar gröt" (sid 28)